257
redigeringar
Patronymikon: Skillnad mellan sidversioner
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
→Patronymikon i Sverige
Jojje (diskussion | bidrag) (mindre komplettering) |
AndersB (diskussion | bidrag) |
||
| Rad 9: | Rad 9: | ||
I Sverige avtog bruket av patronymikon från 1860-70-talen då inflyttningen till städerna blev så kraftig att [[pastorsexpedition]]erna i de större städerna inte kunde hålla jämna steg utan patronymikon där började omvandlas till efternamn för att kunna hålla reda på alla. På landet fortsatte man som vanligt. Det bör dock påpekas att man i Norrland var betydligt mera öppen för att överge patronymikon för familjenamn även bland allmogen redan från 1820-30-talen. | I Sverige avtog bruket av patronymikon från 1860-70-talen då inflyttningen till städerna blev så kraftig att [[pastorsexpedition]]erna i de större städerna inte kunde hålla jämna steg utan patronymikon där började omvandlas till efternamn för att kunna hålla reda på alla. På landet fortsatte man som vanligt. Det bör dock påpekas att man i Norrland var betydligt mera öppen för att överge patronymikon för familjenamn även bland allmogen redan från 1820-30-talen. | ||
Det finns exempel på att patronymikon omvandlades till släktnamn redan under 1700-talet. Det gällde då som regel borgerliga släkter och typiskt var det ofta ett ovanligare patronymikon. Det finns även något exempel inom adeln där ett patronymikon blivit ättens namn. | |||
År 1901 kom så ''[[namnförordningen]]'', som egentligen bara var ett tillägg till förordningen om [[kyrkobokföring]]. I ''namnförordningen'' stadgades hur man skulle gå till väga för att anta ett familjenamn, något som förut varit oreglerat sånär som på ett visst (men inte heltäckande) skydd för adliga namn. Däremot stadgades ''inte'' att man var ''tvungen'' att anta ett familjenamn. Socialt hade det dock blivit dags att utplåna skillnaderna mellan land och stad, och även på landet började patronymikon omvandlas till den typ av efternamn vi brukar kalla ''son-namn''. | År 1901 kom så ''[[namnförordningen]]'', som egentligen bara var ett tillägg till förordningen om [[kyrkobokföring]]. I ''namnförordningen'' stadgades hur man skulle gå till väga för att anta ett familjenamn, något som förut varit oreglerat sånär som på ett visst (men inte heltäckande) skydd för adliga namn. Däremot stadgades ''inte'' att man var ''tvungen'' att anta ett familjenamn. Socialt hade det dock blivit dags att utplåna skillnaderna mellan land och stad, och även på landet började patronymikon omvandlas till den typ av efternamn vi brukar kalla ''son-namn''. | ||