Nämndeman (fördjupad artikel): Skillnad mellan sidversioner

En '''nämndeman''' är en ''lekman'' som tillsammans med en eller flera lagfarna domare ''dömer i domstol''. Nämndemän har på olika sätt medverkat i den dömande verksamheten i underrätt, det vill säga tingsrätterna och deras föregångare härads- och rådhusrätterna under hundratals år. Nämndemännen är helt jämlika med de lagfarna domarna - alla har varsin individuell röst och alla deltar i samtliga beslut som rätten ska fatta.

Att vara [[nämndeman]] innebar att sitta i häradsnämnden och delta i [[häradsrätt]]ens överläggningar. Mer eller mindre skuldmedvetna bygdegrannar passerade revy och stammade fram sina nekanden eller avgav mångordiga vittnesmål. Jord skiftades, tjuvar dömdes, barn fick fäder och orkeslösa gamlingar förmyndare. Allt detta och mycket mer därtill som rörde bygdens väl och ve var nämndemannen delaktig i.

Rättegångstiden per ting var länge blygsam, men ökade under 1800-talet kraftigt i takt med befolkningsökningen och det därmed ökade antalet mål att behandla.

===Synemän och bouppteckningsförrättare===

''»Nämndemannavalen å sockenstämma hafva på många ställen till den grad urartat, att ingen inom samhälet aktad man vill emottaga förtroendet. Valen stanna således på personer, som icke äga det ringaste kunskapsmått, intet anseende, och hvars ekonomiska ställning sällan tillåter dem att inställa sig vid Rätten, dit många domare, likgiltig om Pål eller Per intager den i hans tanke betydelselösa platsen, inkallar en annan förhanden varande bonde. Den upplysning, domaren vinner af en sådan nämnd, är dels ingen, dels högst obetydlig».''<ref>Bondeståndets protokoll 28/12 1850, sid. 70 i den tryckta upplagan.</ref>

»Under sednare tider bar det förhållandet inträffat, att åtskilliga kommunala funktioner, och deribland särdeles nämnemannabefattningen, hvilken, såsom ett hedrande förtroende, förut med nöje emottogs och handhafdes at de kunnigste och redbaraste bland allmogen, nu mera, i anseende till de mångfaldiga, lönlösa resor och besvär, som dermed blifvit förenade, betraktas för ett verkligt onus, som ingen, utan snart sagdt tvång, vill emottaga, och som en hvar skyndar att afskudda sig så fort ban hunnit uttjena sin kapitulation. Den, som känner, huru vigtigt det vide många tillfällen är, att nämnden äger någon insigt och erfarenhet i de många olikartade ärenden, hvari den dels såsom domare och dels såsom värderingsman deltager, kan icke annat än beklaga det af mig häf ofvan nmärkta förhållande, att, så snart en nämndeman hunnit väl initiera sig i formerna, han skall lemna sin plats åt en alldeles oerfaren, som i sin ordning åter afträder, då han tjenat 2:ne år; men då man tillika vet, att en nämndeman ej allenast måste tre gånger årligen i flera dagar bevista de ordinarie tingen, utan annan ersättning än en obetydlig andel i saköresmedlen, som ej ens betäcker hans resekostnader till och från tingsstaden, samt dessutom halt och hållet lönlöst får biträda ej allenast vid en mängd urtima ting, utan och vid boställs- och vägsyner med många andra förrättningar, hvartill stundom flera dagar åtgå; så kan man i sanning ej heller undra, att jordbrukaren, som så väl behöfver använda sin tid för att kunna utgöra alla de onera, hvarmed hans näringsgren mer än alla andra är betungad, att ban, säger jag, äfven med den bästa medborgerliga anda, icke kan helt och hållet uppoffra sina enskilda angelägenheter för det allmännas skull».</ref>

För närmare källangivelser hänvisas till min C-uppsats i historia vid Historiska institutionen i Göteborg, framlagd till behandling höstterminen 1980, vid namn Nämndemän i Gillbergs härad år 1850.

* Domsagorna i Sverige. Uppsala 1944.

* Herlitz, Nils: Grunddragen av det svenska statsskickets historia. Sjätte upplagan. Stockholm 1964.

* Westman, Karl Gustaf: Häradsnämnd och häradsrätt under 1600-talet och början av 1700-talet. Uppsala 1927.