Kunglig Majestäts kansli: Skillnad mellan sidversioner

Kunglig Majestäts kansli (visa wikitext)

Versionen från 8 november 2010 kl. 15.29

15 byte lades till , 8 november 2010 kl. 15.29

→‎Stormaktstidens kansli (kanslikollegium)

Cognatus

Byråkrater, Administratörer

1 344

redigeringar

@@ Rad 10: / Rad 10: @@
 Först Gustav II Adolf och hans kansler Axel Oxenstierna lade grunden till en modernare organisation av kansliet. En rad av kansliordningar från Gustav II Adolfs första årtionde (av 1612, 1613, 1618, 1620) strävade efter att reglera hela arbetet, och utvecklingen gick mot en fixering av bestämda poster med bestämda arbetsuppgifter.
-Genom kansliordningen av 1626 ordnades kansliet som ett ämbetsverk, med ett kollegium av höga ämbetsmän i spetsen (kanslern och två kansliråd), och under dem fyra sekreterare – var och en med sitt särskilda arbetsområde och sina underordnade skrivare. Från denna tid kan man alltså tala om ett '''kanslikollegium''', fast termen inte blev vanlig förrän längre fram. Ännu viktigare var den förändring, som 1626 års kansliordning ville göra i fråga om kansliets uppgift. Där uttalas, att "kansliet icke annat är uti ett regemente än som själ uti en kropp", och där framskymtar också den gamla åskådningen av kansliet som allmänt expedierande organ för hela regeringen. Emellertid utesluts två viktiga förvaltningsgrenar: finansärendena hänvisas till räknekammaren (se [[kammarkollegium]]) och ärendena rörande krigsväsendet remitteras till krigsrådet (se [[krigskollegium]]). Vad som skulle stanna under kansliet uppräknas: alla utrikesärenden, frågor rörande råds-och [[ständermöte]]n, privilegier och domsrevisioner, allmänna stadgar och ståthållarinstruktioner, skolor och barmhärtighetsanstalter och så vidare Dessa ärenden skulle inom kansliet inte bara expedieras, utan också sakligt behandlas och beredas till föredragning inför kungen. Här framträder kansliet både som expedierande och administrerande verk, sidoordnat med räkningekammare och krigsråd.
+Genom kansliordningen av 1626 ordnades kansliet som ett ämbetsverk, med ett kollegium av höga ämbetsmän i spetsen (kanslern och två kansliråd), och under dem fyra sekreterare – var och en med sitt särskilda arbetsområde och sina underordnade skrivare. Från denna tid kan man alltså tala om ett '''kanslikollegium''', fast termen inte blev vanlig förrän längre fram. Ännu viktigare var den förändring, som 1626 års kansliordning ville göra i fråga om kansliets uppgift. Där uttalas, att "kansliet icke annat är uti ett regemente än som själ uti en kropp", och där framskymtar också den gamla åskådningen av kansliet som allmänt expedierande organ för hela regeringen. Emellertid utesluts två viktiga förvaltningsgrenar: finansärendena hänvisas till räknekammaren (se [[kammarkollegiet|kammarkollegium]]) och ärendena rörande krigsväsendet remitteras till krigsrådet (se [[krigskollegium]]). Vad som skulle stanna under kansliet uppräknas: alla utrikesärenden, frågor rörande råds-och [[ständermöte]]n, privilegier och domsrevisioner, allmänna stadgar och ståthållarinstruktioner, skolor och barmhärtighetsanstalter och så vidare Dessa ärenden skulle inom kansliet inte bara expedieras, utan också sakligt behandlas och beredas till föredragning inför kungen. Här framträder kansliet både som expedierande och administrerande verk, sidoordnat med räkningekammare och krigsråd.
 Gustav II Adolfs tanke var regeringens uppdelande på stora [[Centrala ämbetsverk|ämbetsverk]] ("de fem collegia"), som vart och ett skulle stå i direkt förbindelse med kungen, alltså någonting liknande moderna ministerier. Principen återkom sedan i 1634 års regeringsform, som i allt väsentligt var som 1626 års kansliordning, men kansliråden blev fyra i stället för två. Därtill tillkom två statssekreterare, en högre sekreterarpost, som omtalas alltifrån år 1629, och en hovkansler; under dem sekreterare, referendarier och skrivare.
@@ Rad 20: / Rad 20: @@
 Med rådsväldets bankrutt i Karl XI:s krig och den då följande stora välningen trädde åter kansliet starkare fram. Redan under kriget 1675-1679 blev sekreterare från kansliet kungens förtrogna medhjälpare, och med det gamla rådets upplösning trängdes denna medtävlare till kansliets rådgivarställning tillbaka. Rikskanslerens ämbete försvann; i stället kom ''kanslipresidenten'', som övervägande fick ägna sig åt utrikes ärenden. Kansliet blev dock inte ensamt om rådgivarställningen. I sina konseljer inkallade Karl XI inte bara kanslitjänstemän, utan ämbetsmän från olika förvaltningsgrenar. Den konsolidering av sekreterarnas ställning, som förberetts av föregående utveckling, inträffade inte. Först under Karl XII:s regering kom det att ske. 1697 utnämnde konungen två statssekreterare, Piper och Polus, till étatsråd, det vill säga medlemmar av riksrådet.
 utfärdade Karl XII en kansliordning, som gick ännu längre. Kansliets förvaltande uppgifter – utrikes ärenden, [[arkiv]], [[bibliotek]], postväsen m.m. - lämnades åt ett kollegialt ämbetsverk, som fick behålla namnet Kanslikollegium, bestående av sex expeditioner, mellan vilka alla regeringsärenden fördelades. I spetsen för varje expedition ställdes ett ombudsråd (för den första expeditionen, [[revisionsexpeditionen]], dock en högste ombudsman), och dessa ombudsråd förenade alltså hos sig föredragning och rådgivarkall. Kansliordningen sattes i huvudsak i verkställighet efter kungens återkomst till Sverige (1715), och [[riksrådet]] (senaten) inskränktes till revisionssakerna. Därmed var det expedierande kansliet otvetydigt ombildat till ett system av föredragande och rådgivande departement ovanför alla ämbetsverken.
 ==Frihetstiden==