Kunglig Majestäts kansli: Skillnad mellan sidversioner

Genom kansliordningen av 1626 ordnades kansliet som ett ämbetsverk, med ett kollegium av höga ämbetsmän i spetsen (kanslern och två kansliråd), och under dem fyra sekreterare – var och en med sitt särskilda arbetsområde och sina underordnade skrivare. Från denna tid kan man alltså tala om ett '''kanslikollegium''', fast termen inte blev vanlig förrän längre fram. Ännu viktigare var den förändring, som 1626 års kansliordning ville göra i fråga om kansliets uppgift. Där uttalas, att "kansliet icke annat är uti ett regemente än som själ uti en kropp", och där framskymtar också den gamla åskådningen av kansliet som allmänt expedierande organ för hela regeringen. Emellertid utesluts två viktiga förvaltningsgrenar: finansärendena hänvisas till räknekammaren (se [[kammarkollegium]]) och ärendena rörande krigsväsendet remitteras till krigsrådet (se [[krigskollegium]]). Vad som skulle stanna under kansliet uppräknas: alla utrikesärenden, frågor rörande råds-och [[ständermöte]]n, privilegier och domsrevisioner, allmänna stadgar och ståthållarinstruktioner, skolor och barmhärtighetsanstalter och så vidare Dessa ärenden skulle inom kansliet inte bara expedieras, utan också sakligt behandlas och beredas till föredragning inför kungen. Här framträder kansliet både som expedierande och administrerande verk, sidoordnat med räkningekammare och krigsråd.  

1713 utfärdade Karl XII en kansliordning, som gick ännu längre. Kansliets förvaltande uppgifter – utrikes ärenden, [[arkiv]], [[bibliotek]], postväsen m.m. - lämnades åt ett kollegialt ämbetsverk, som fick behålla namnet Kanslikollegium, bestående av sex expeditioner, mellan vilka alla regeringsärenden fördelades. I spetsen för varje expedition ställdes ett ombudsråd (för den första expeditionen, [[revisionsexpeditionen]], dock en högste ombudsman), och dessa ombudsråd förenade alltså hos sig föredragning och rådgivarkall. Kansliordningen sattes i huvudsak i verkställighet efter kungens återkomst till Sverige (1715), och [[riksrådet]] (senaten) inskränktes till revisionssakerna. Därmed var det expedierande kansliet otvetydigt ombildat till ett system av föredragande och rådgivande departement ovanför alla ämbetsverken.  

Revolutionen 1809 ledde till en fastare organisation. Regeringsformen bestämde antalet expeditioner i kansliet till fyra: krigsexpeditionen, civilexpeditionen, handels- och finansexpeditionen samt ecklesiastikexpeditionen, var och en med en statssekreterare i spetsen. Statssekreterarna fick plats i det samtidigt inrättade [[statsrådet]], men var och en av dem endast i de fall då ärenden inom deras ansvarsområde behandlades. [[Kabinettet för utrikes brevväxlingen]] bibehölls, i spetsen för de där handlagda utrikesärendena ställdes en utrikesstatsminister och en hovkansler, båda medlemmar av statsrådet. Till kansliet återfördes [[Nedre justitierevisionen]], med justitiekanslern som chef.  

Hela denna ordning led av stora svagheter. De fyra statssekreterarnas ställning i statsrådet var svag och statsråden kunskap om ärendenas beredning därmed bristfällig. Det hela var ett slags kompromiss mellan den gustavianska tidens idéer om ärendenas föredragning av ministrar från kansliet och den äldre traditionen om ett från föredragningen skilt rådskollegium. Återgången till äldre traditioner framträdde också genom den Kanslistyrelse som inrättades 1809 och bestod av utrikesstatsministern som ordförande, hovkanslern, de fyra statssekreterarna, vissa kansliråd, överpostdirektören, kabinettssekreteraren och [[Riksarkivarie|sekreteraren vid Riksarkivet]].  

1809 års organisation visade sig snart ohållbar. Redan 1833 upphävdes Kanslistyrelsen och utrikestatsministern blev chef för K. M:ts kansli. 1840 följde en fullständig ombildning av både statsrådet och kansliet, den så kallade departementalreformen. Då genomfördes till slut definitivt förbindelsen mellan föredragning och rådgivarkall. Kansliets expeditioner blev departement, sju till antalet: Justitie-, Utrikes-, Lantförsvars-, Sjöförsvars-, Civil-, Finans- och Ecklesiastikdepartementen. I spetsen för Justitiedepartementet ställdes justitiestatsministern, som likaledes fick ledningen av Nedre justitierevisionen. Chef för Utrikesdepartementet blev utrikesstatsministern, för vart och ett av de övriga ett statsråd. Endast tre statsråd bibehölls utan departement (de konsultativa). Hovkanslerns ämbete försvann. Inom varje departement blev en expeditionschef statsrådets närmaste man (inom Utrikesdepartementet bibehölls dock titeln kabinettssekreterare), och under expeditionschefen arbetade kansliråd, byråchefer, kanslisekreterare, registratorer och amanuenser.