Häradsrätt: Skillnad mellan sidversioner

'''Häradsrätt''' kallades tidigare [[underrätt]]en (första rättsinstansen) i allmänna mål på landsbygden i Sverige till och med 1970 och i Finland ända till 1993, då de i båda länderna ersattes av tingsrätter.  

Det fanns en häradsrätt i varje [[tingslag]]. Rätten sammanträdde på [[tingsstället]], som i regel bara fanns på en plats i varje tingslag. Varje [[domsaga]] bestod i sin tur av minst ett, och oftast flera, tingslag.  

Den domare som var chef för en häradsrätt hade titeln [[häradshövding]] och dömde tillsammans med den av 12 ledamöter sammansatta nämnden. [[nämndeman|Nämndemännen]] kallades ibland, anspelande på deras antal, ''tolvmän'' och var i regel framgångsrika storbönder bosatta i den aktuella domsagan. För att rätten skulle vara domför fordrades att minst sju av nämndemännen närvarade. Den främste av tolvmännen uppbar titeln ''häradsdomare'' och var nämndens talesman gentemot häradshövdingen. Häradsdomaren ansvarade också för en av de tre nycklar som tillsammans med häradshövdingens och [[kronofogde]]ns motsvarigheter krävdes för att öppna [[häradskista]]n.

Under 1700- och 1800-talet försköts mycket av den kommunala makt utanför rättsskipningsområdet som häradet och häradsrätten tidigare haft till [[socken|socknen]] och [[sockenstämman]]. Den stora prestige som nämndemannaämbetet tidigare innehaft minskade till den grad att man 1823 fann det för gott att införa en regel som tvingade nämndemän att sitta kvar åtminstone två år på sin post innan det blev möjligt avgå. Tidigare hade livstidstjänstgöringar varit legio, och ämbetet hade inte sällan gått från far till son vid den förres frånfälle.