emailconfirmed
5 921
redigeringar
Gästgiveri: Skillnad mellan sidversioner
Hoppa till navigering
Hoppa till sök
ingen redigeringssammanfattning
Jojje (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
Jojje (diskussion | bidrag) Ingen redigeringssammanfattning |
||
| (2 mellanliggande sidversioner av samma användare visas inte) | |||
| Rad 2: | Rad 2: | ||
==Historia== | ==Historia== | ||
[[Fil:Gastgivargard.jpg|right|Gästgivargård i Skåne]] | |||
När man förr i tiden skulle förflytta sig på land hade man bara två sätt att göra det på, nämligen till fots eller med hjälp av häst. Matställen och övernattningsplatser fanns inte. En resenär var oftast tvungen att tigga nattlogi, i allmänhet hos någon [[bonde]], eller i värsta fall sova utomhus. Finare folk tog logi hos [[präst]]erna. Kungen var den ende som hade rätt att kräva förtäring och logi oavsett vem han och hans sällskap än uppsökte. | När man förr i tiden skulle förflytta sig på land hade man bara två sätt att göra det på, nämligen till fots eller med hjälp av häst. Matställen och övernattningsplatser fanns inte. En resenär var oftast tvungen att tigga nattlogi, i allmänhet hos någon [[bonde]], eller i värsta fall sova utomhus. Finare folk tog logi hos [[präst]]erna. Kungen var den ende som hade rätt att kräva förtäring och logi oavsett vem han och hans sällskap än uppsökte. | ||
Redan i ''Magnus Erikssons'' stadga från 1335 finns det med tankar om upprättande av tavernor vid de stora stråkvägarna. Detta upprepades i 1442 års allmänna landslag. I praktiken fick de nästan ingen betydelse, bortsett från vissa tavernor som tillkom utefter flitigt anlitade [[pilgrim]]svägar genom kyrkliga donationer. År 1561 utfärdade ''Erik XIV'' en stadga om tavernor och nu tillkom skyldighet att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och höfoder. ''Johan III'' försökte upphäva dessa stadgar i samband med sitt maktövertagande – han försökte för övrigt upphäva de flesta av Erik XIV:s stadgor – men eftersom det resulterade i kaos återgick man snart till de tidigare bestämmelserna. I varje [[härad]] utsågs en by att stå för gästgiveriskyldigheten. Det var inte ovanligt att flera byar delade på skyldigheten. | Redan i ''Magnus Erikssons'' stadga från 1335 finns det med tankar om upprättande av [[Taverna|tavernor]] vid de stora stråkvägarna. Detta upprepades i 1442 års allmänna landslag. I praktiken fick de nästan ingen betydelse, bortsett från vissa tavernor som tillkom utefter flitigt anlitade [[pilgrim]]svägar genom kyrkliga donationer. År 1561 utfärdade ''Erik XIV'' en stadga om tavernor och nu tillkom skyldighet att hålla skjutshästar samt förråd av mat, dryck och höfoder. ''Johan III'' försökte upphäva dessa stadgar i samband med sitt maktövertagande – han försökte för övrigt upphäva de flesta av Erik XIV:s stadgor – men eftersom det resulterade i kaos återgick man snart till de tidigare bestämmelserna. I varje [[härad]] utsågs en by att stå för gästgiveriskyldigheten. Det var inte ovanligt att flera byar delade på skyldigheten. | ||
1615 kom nästa stadga, och där ålades alla [[häradshövding]]ar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 1/2 mils mellanrum, alltså betydligt fler än tidigare. Det vanliga var fortfarande att gästgiveriskyldigheten sköttes av skjutsbönderna tillsammans. 1649 inskärptes regelverket ytterligare. Bönderna befriades helt från friskjuts, och ålades istället en ny skatt – skjutspenningen. [[Länsstyrelse]]rna försökte också arbeta för inrättande av gästgiverier efter landsvägarna, men oftast var kostnaden för hög för bönderna. Först runt 1700 började särskilda gästgiverier bli lite vanligare. Med 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten, och nu tvingades de ''gästgiverier'' som ännu inte hade någon måltidslokal och gästrum för de resande att bygga sådana. Gästgiverierna ålades även att ha stall och vagnslider. Det bestämdes också om tavlor med avståndsangivelser (milstenar) till angränsande gästgiverier. | 1615 kom nästa stadga, och där ålades alla [[häradshövding]]ar att tillse att gästgiverier fanns efter alla landsvägar med 1 1/2 mils mellanrum, alltså betydligt fler än tidigare. Det vanliga var fortfarande att gästgiveriskyldigheten sköttes av skjutsbönderna tillsammans. 1649 inskärptes regelverket ytterligare. Bönderna befriades helt från friskjuts, och ålades istället en ny skatt – skjutspenningen. [[Länsstyrelse]]rna försökte också arbeta för inrättande av gästgiverier efter landsvägarna, men oftast var kostnaden för hög för bönderna. Först runt 1700 började särskilda gästgiverier bli lite vanligare. Med 1734 års gästgiveriförordning fastslogs och förtydligades gästgiveriskyldigheten, och nu tvingades de ''gästgiverier'' som ännu inte hade någon måltidslokal och gästrum för de resande att bygga sådana. Gästgiverierna ålades även att ha stall och vagnslider. Det bestämdes också om tavlor med avståndsangivelser (milstenar) till angränsande gästgiverier. | ||
| Rad 26: | Rad 27: | ||
I Skåne och i Danmark (som har en liknande gästgiveritradition där gästgivaregården kallas "kro") har många gästgiverier lyckats överleva genom att de började locka med bättre mat och finare servering och inkvarteringsmöjligheter redan under slutet av 1800-talet när konkurrensen från järnvägarna började göra sig kännbar samtidigt som järnvägarna gav möjligheter för städernas folk att åka på utflykter till dessa samhällen som Röstånga och Dalby och ett växande antal storbönder uppstod. Traditionen av gästgivaregården som en inrättning som står för god mat och bra logi är alltså relativt ny. Maten på gästgivaregårdar var förr oftast av undermålig kvalité eller bestod i stort sett bara av brännvin, gammalt bröd och dåligt fläsk. | I Skåne och i Danmark (som har en liknande gästgiveritradition där gästgivaregården kallas "kro") har många gästgiverier lyckats överleva genom att de började locka med bättre mat och finare servering och inkvarteringsmöjligheter redan under slutet av 1800-talet när konkurrensen från järnvägarna började göra sig kännbar samtidigt som järnvägarna gav möjligheter för städernas folk att åka på utflykter till dessa samhällen som Röstånga och Dalby och ett växande antal storbönder uppstod. Traditionen av gästgivaregården som en inrättning som står för god mat och bra logi är alltså relativt ny. Maten på gästgivaregårdar var förr oftast av undermålig kvalité eller bestod i stort sett bara av brännvin, gammalt bröd och dåligt fläsk. | ||
==Kända gästgiverier i Sverige== | |||
* [http://sv.wikipedia.org/wiki/Jonas_Gifting Komtillmåtta] (Gagnef) | |||
* [http://sv.wikipedia.org/wiki/Kalle_p%C3%A5_Sp%C3%A5ngen Spången] (Ljungbyhed) | |||
* [http://www.forshem.se/ Forshems Gästgivaregård] | |||
* [http://www.hoteltanum.se/sv/ Tanums Gestgifveri] | |||
* [http://www.lassekrog.se/?t=h&s=11350 Lassekrogs Gästgiveri] | |||
* [http://www.kolbacksgastgivaregard.com/ Kolbäcks Gästgivaregård] | |||
* [http://www.broby.nu/ Broby Gästgivaregård] | |||
==Källor== | ==Källor== | ||