Erik: Skillnad mellan sidversioner

Går man tillbaka till urnordiskan är namnet sammansatt av elementen ''*aina'', "alltid", eller ''*aiwa'', "ensam" samt ''*rikaz'', "härskare". Möjligen går namnet redan från början tillbaka på ett existerande appellativ, i så fall samma som förekommer i vårt ord ''eriksgata''. I fornnordiskan har det på västnordiskt område varit ''Eiríkr'' medan det på östnordiskt varit ''ÆirikR''. Namnet finns redan på våra vikingatida runstenar och namnet har burits av flera svenska kungar under forntid, medeltid och nyare tid, även i våra grannländer Norge och Danmark har regenter funnits med namnet. Namnet förekommer vid flera tillfällen i den legendartade gamla Ynglingaätten. Den kungaätt som utslocknar under äldsta medeltid med våra äldsta kristna kungar -- och som möjligen var en gren av Ynglingaätten -- har också flera företrädare med namnet Erik, däribland Erik Segersäll och den Erik som föreslogs skulle upphöjas som gud av svearna. Senare får vi ett svenskt nationalhelgon med namnet Erik i kung Erik Jedvardsson som blev ihjälslagen ca 1160 i [[Uppsala]]. Mindre känt är det missionshelgon som beskrivits ha dött martyrdöden i Flottsund, strax söder om Uppsala omkring hundra år tidigare och vars helgonberättelser säkert sammansmultit med det senare helgonet med samma namn.

Idag är namnet på norska ''Eirik'' eller ''Erik'', på danska och svenska ''Erik'' och på finska ''Erkki'' och på isländska ''Eiríkur''. Latiniserat har namnet varit ''Ericus''. Namnet har fått genomslag även internationellt och på engelska och franska ser man formerna ''Eric'' på tyska ''Erik'' eller ''Erich'' och på spanska ''Erico''. Varianter på namnet är ''Jerker'', med bibehållen nominativändelse (-er) och som många i dag uppfattar som ett självständigt namn. Som del i patrinymikon kortas Erik ibland ner och namnformen ''Ersson'' är därför relativt vanlig. Namnet är vanligt förekommande även i dubbelnamn som exempelvis ''Sven-Erik''.