Valloner: Skillnad mellan sidversioner

Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna ''("vallonsmidet")'' i trakten runt '''Liège''' som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om bergsbruk och järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av ''Gustav II Adolf'' började många valloner utvandra till Sverige under början av ''1600-talet''. De kom från ''två huvudområden'' belägna kring städerna '''Sedan''' och '''Liège'''. ''Sedan'' svarade för den tidiga [[migration]]en till Sverige (1610-1625), ''Liège'' för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till ''Finspång'' och ''Norrköping'', där bergsmannen [[Louis De Geer]] kunde [[arrende]]ra land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren ''Willem de Besche'', som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.  

Antalet valloner som kom att stanna i Sverige var litet, det är dock osäkert exakt hur många det rörde sig om. Nationalencyklopedin anger att 900 individer stannade i Sverige permanent. De Geers anteckningar anger 134 vallonska arbetare som fram till 1633 kommit enbart till Norrköping. Ungefär 20 procent av vallonerna återvände till sin hemland efter en första kontraktsperiod, en del från och med 1654 då religionsfriheten i Sverige inskränktes (i samband med ''drottning Kristinas'' abdikering); majoriteten av vallonerna var [[reformerta kyrkan|reformerta]] (numera är vallonerna i Belgien i allmänhet [[katoliker]]). I och för sig tillförsäkrades vallonerna vid flyttningen religionsfrihet och hade rätt att föra med sig egna präster.