Valloner: Skillnad mellan sidversioner

Under 1500-talet förbättrades smidesteknikerna ''("vallonsmidet")'' i trakten runt '''Liège''' som hade utvecklats till den europeiska järnhanteringens huvudort. Vallonernas rykte i fråga om bergsbruk och järnhantering blev vida spritt, vilket uppmärksammades även i Sverige. Uppmuntrade av ''Gustav II Adolf'' började många valloner utvandra till Sverige under början av ''1600-talet''. De kom från ''två huvudområden'' belägna kring städerna '''Sedan''' och '''Liège'''. ''Sedan'' svarade för den tidiga [[migration]]en till Sverige (1610-1625), ''Liège'' för den senare (1625-1655). Till en början kom de flesta vallonerna till ''Finspång'' och ''Norrköping'', där bergsmannen [[Louis De Geer]] kunde [[arrende]]ra land. Den förste att värva valloner till Sverige var nederländaren ''Willem de Besche'', som tidigare hjälpt fram De Geer till bruket i Finspång, men från 1620-talets början tog De Geer helt över den verksamheten. Värvningen gick till på så sätt att agenter skickades ut till de mindre bruksorterna för att direkt på platsen värva den önskade yrkesmannen. Men lika ofta kom arbetslösa valloner till de större orterna för att på de värvarkontor som där upprättats söka anställning i Sverige.  

Vallonernas [[utvandring]] väckte dock allvarsamma bekymmer hos ''kung Filip IV av Spanien'' (dit Belgien hörde under början av 1600-talet). År 1624 förbjöd han Valloniens [[smed]]er att ta värvning i Sverige. Detta påverkade dock inte nämnvärt [[migration]]en. Louis De Geer blev ägare till Finspång- och Dannemoraverken, och under åren 1643-1650 nådde [[invandring]]en av valloner till Sverige sin kulmen. Trots att De Geer fått ett löfte av ''Gustav II Adolf'' att andra bruksägare inte skulle få använda sig av valloner som arbetskraft började vallonerna att ta anställning vid andra bruk i Mellansverige. Tillsammans med smederna kom även andra yrkesgrupper.