Johan Bures släktbok: Skillnad mellan sidversioner

Släktboken upprättades under 1600-talets första hälft av fornforskaren, mystikern med mera Johan Thomasson Bure (1568–1652); han är också bekant under den latiniserade namnformen Johannes Bureus. I den idé- och religionshistoriska litteraturen har han beskrivits som en stormaktstidens portalgestalt, som göticismens överstepräst och som en religiös personlighet i klass med den heliga Birgitta och med sin yngre släkting, Bureättlingen Emanuel Swedenborg.

Släktboksautografen redovisar främst tre stora, ofrälse släktkretsar: Johan Bures mormors släkt, den så kallade Bureätten (se nedan); hans morfars släkt, som främst bestod av uppländsk allmoge, samt hans första hustrus, Margareta Mårtensdotters, [[borgare|borgerliga]] släkt från olika mellansvenska städer. Släktboken innehåller dessutom flera små släkttavlor för personer som Johan Bure på mer eller mindre lösa grunder identifierade som släktingar, bland dem Ålandsfogden Jon Västgöte och dennes dotter Karin Jonsdotter Bure, gift med frälsemannen Knut Bengtsson (Tomta- och Björköätten), Stockholmsborgaren Hans Burmester/Burman och den finskbördige kunglige sekreteraren Hindrik Matsson Hugguth. De flesta av genealogierna är [[Släktträd#Stamtavla|stamtavlor]]; bara i ett fall har Johan Bure redovisat släktskap i form av en [[Släktträd#Antavla|antavla]]. Johan Bure utvecklade för släktboken ett sinnrikt men rätt svåröverskådligt tabellsystem, som gjorde det möjligt för honom att i efterhand komplettera med många nya personer och uppgifter utan att hela släktgrenar måste skrivas om. Släktboken behandlar släktgrenar genom [[kognatisk härstamning|kvinnolinjen]] i samma utsträckning som dem som går via [[Agnatisk härstamning|manslinjen]]; antalet män och kvinnor är ungefär lika stort. Släktboken redovisar också – åtminstone i någon utsträckning – vanhedrande inslag som utomäktenskapliga barn och avrättade personer. Den geografiska spridningen var redan på Johan Bures tid mycket stor, med släktmedlemmar bosatta från Ishavet i norr till Rom i söder. Flera grenar av Bureätten slog sig ned i Finland. (Bland ättlingarna där kom att ingå Finlands förste president, Per Evind Svinhufvud, och tonsättaren Jean Sibelius.)

''Släktboksavskriften X37'' är ett seriöst försök till en mycket trogen återgivning av originalet och dess uppställning. Den innehåller emellertid en del fellästa namn och missförstånd, och i flera fall har barn placerats i fel barnkull. Redovisningen av Johan Bures morfars släkt har delvis blivit korrupt, och släkttavlorna för Margareta Mårtensdotters släkt saknas helt. X37 innehåller dock en rad värdefulla kompletteringar som saknas i autografen. Detta beror på att Johan Bure fortsatte att mer eller mindre sporadiskt uppdatera även den första versionen av släktboken när nya uppgifter tillkom. Ibland kom vissa uppgifter endast att föras in i den ursprungliga släktboken medan andra uppgifter enbart lades till i den renskrivna versionen. Unik för X37 är dels släkttavlan över Johan Bures farmors ättlingar i hennes andra äktenskap med Stockholmsborgaren Lars Mickelsson i Nygränden, dels en genealogi som redovisar den finskbördige kunglige sekreteraren Hindrik Matsson Hugguths släktkrets. X37 innehåller dessutom ett par sidor som gått förlorade i autografen samt en del tillägg gjorda troligen under 1700-talets senare del av en okänd person.

Johan Bures släktbok är mest känd för sin omfattande genealogi över Bureätten. Detta var redan på 1500-talet benämningen på en stor släktkrets som härstammade från övre Norrland. Bureätten var under den andra delen av seklet vitt spridd i Bottnen, det vill säga Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. Johan Bure redovisar i släktboken främst de släktgrenar som härstammade från Gamle Olof i Bure i Skellefteå. Denne uppges i släktboken vara son till den förste nybyggaren i Bure, den säljägande och välbärgade Härse i Bure, Johan Bures mormors farfars farfars far. Sammanlagt rör det sig om ca 1 900 Bureättlingar, ingifta personer borträknade. Buregenealogin bygger till stor del på en omfattande serie intervjuer som Johan Bure genomförde under sin norrländska resa 1600–1601, då han hade riksföreståndarens uppdrag att inventera fornminnen i denna landsända. I efterhand kom denne Härse att på felaktiga grunder att anges som son till en Fale hin unge i Birsta i Sköns socken (Medelpad), som enligt den legend Johan Bure lärde känna i Skön skulle ha räddat en kungason och återställt kronan åt honom.

Tre av Johan Bures kusiner på mödernet – den kunglige livläkaren med mera Olof Bure och dennes bröder, de kungliga sekreterarna Andreas Bure och Jonas Bure – adlades 1619 respektive 1624. Åtminstone de två sistnämnda hävdade felaktigt att även deras raka fäderne var en gren av Bureätten. Denna släktgren brukas numera kallas Säbrågrenen. En annan medlem av Säbrågrenen, Nils Bure, kom att adlas med namnet Burensköld. I verkligheten hade denne dock ingen Burehärstamning.

Efter Johan Bures död kom olika personer att fram till 1700-talets mitt komplettera de äldre släktleden med fiktiva data. De flesta av dessa sena uppgifter kom felaktigt att att tillskrivas Johan Bure. Den som bar största ansvaret för dessa förändringar var prästmannen och historieforskaren Andreas Olavi Rhyzelius (1677–1761), som var gift med en Bureättling. Genom Rhyzelius försorg blev Bureättens äldste stamfader runstensgestalten Tord i Byr, som skulle ha levt på 900-talet. Bureätten framstod på 1700-talet och vid 1800-talets början som en av Sveriges äldsta adliga släkter. Efter att historiker kunnat visa att tilläggen rörande de äldsta släktleden innehöll historiskt orimliga uppgifter kom emellertid Johan Bures släktbok i sin helhet att falla i vanrykte utan att någon utvärdering gjorts av släkttavlorna i övrigt.