Fosterhem
Fosterhem är enskilda hem som tar emot barn för vård och fostran. I Sverige används inte längre begreppet fosterhem, utan den korrekta termen är familjehem. Internationellt sett är dock termen fosterhem mest brukat. Till skillnad mot vid adoption betraktades fosterbarnen inte som del av sin fosterfamilj och hade heller inte någon arvsrätt. Barnhem kallas de institutioner där barn förvara(de)s både i Sverige och utomlands. I Stockholm kallades barnhemmen för barnhus.
Fosterhemmen i Sverige - historik
Vid 1800-talets slut bodde mer än 40000 barn i fosterhem. De flesta levde där i stor misär. Då liksom i alla tider har övergivna och föräldralösa barn varit ett fattigvårdsproblem och sätten att lösa det har varierat. I början av 1600-talet diskuterades olika förslag för att få bort alla tiggande barnhopar från gatorna i Stockholm och det resulterade i vårt första barnhus – 1638. Det var en kombinerad förvaringsanstalt och ett arbetshus för barn. I stadgarna stod det mycket tydligt att barnen skulle få undervisning och lära sig ett yrke men i praktiken fick de arbeta så hårt att de somnade under undervisningspassen.
Dödligheten bland barnhusbarnen var förfärande hög och man fann det också alldeles för dyrt att inhysa barnen på institution. Därför började man i stället att utackordera barnen runt om i staden. Fostermödrarna fick istället komma och visa upp barnen med jämna mellanrum på barnhuset vid de s k mönstringarna. Barnhuset skulle på detta sätt kontrollera fostermödrarnas vård. I slutet av 1700-talet blev det allt vanligare att barnen utackorderades på landet . Där skulle de arbeta i jordbruket, som då var landets viktigaste näring. Barnhuset blev bara en genomgångsstation och på det viset fungerade det under barnhusets återstående verksamhetstid fram till 1920-talet.
Mellan 1750-1950 utgjorde barnen i åldern 0-15 år en tredjedel av befolkningen i Sverige. I ett samhälle med hög dödlighet blev många barn föräldralösa. Från 1750 och framåt blev det också en enorm stegring av oäkta födslar. Dessa saker tillsammans gjorde att gruppen övergivna barn blev allt större och efterfrågan på fosterhem allt högre.
Fosterbarnens förhållanden var desamma som tjänstehjonens. Legostadgan förskrev hårdare och hårdare regler för vad husbonde hade rätt att kräva av fosterbarnet.
I mitten av 1800-talet startade de illa beryktade barnauktionerna till de i socknen som bjöd lägst och det berodde på att fattigvårdsförordningen 1847 kom då. Där stod det för första gången något om barnens rättigheter. De skulle ha en stadigvarande bostad, kristlig uppfostran, trygghet och skolgång.